Bara en mistel (2015/2018)

Johan vaknade av att rummet blivit kallt. Han drog täcket tätare omkring sig, och ville helst stanna kvar i sängen resten av dagen. Han sneglade på klockradion. Bara 7.30 och svinkallt. Han skulle ha satt på elementen men snålade lite för länge. Pensionen var en futtig summa som skulle räcka till revbensspjäll och en öl på fredagarna och ett och annat ben till Mia. Det var den 18 december, dagen skulle han påbörja med eld i öppna spisen.
Han drog upp persiennerna. Allt var täckt med ett vitt bomullstäcke. Snö! Nästan en halv meter. Tur att han inte behövde köra till jobbet längre.
Han gick genom hallen i sina fodrade innetofflor som värmde gott med pälsen mot de bara fötterna. Golden retrievern Mia följde efter troget. När han klev över trappsteget till den andra etagedelen av huset där vardagsrummet pryddes av den murade spisen passerade han misteln som sedan många år hängde där året runt. Den hade funnits med sedan tidigt sextiotal och var så pass förtorkad, att han helt enkelt inte vågade röra den. Bättre att låta den hänga kvar. Den skulle ändå upp igen varje jul, och den dinglade vacker där och påminde om jular och kärlek. Att den var dammig störde inte honom. Och att byta ut den var det aldrig tal om.
Han mindes julen när han första gången hade flyttat hemifrån. Misteln fick alltid sin plats, en tradition som kom från farfars sida som var av engelsk härkomst.
Lisa hette Johans första kyssta flicka under misteln. De hade träffats på en julfest. Han hade sabbat det. Kyssen under misteln var den som hade satt igång den kärleken, men oerfaren och blyg som han var vågade han inte kontakta henne igen. Av en slump träffades de tre veckor senare hos den lokala handlaren. Hon hade bara kort sagt att hon hade hoppats på ett större intresse. Hon hade tröttnat och såg det som att det var slut.
Johan var helt oförstående inför det.
Men han hade ändå lyckats lägga det bakom sig några veckor innan jul året därpå, när han efter viss övertalning lyckades bjuda hem Anna. Hon hade börjat på firmans ekonomiavdelning under hösten och Johan hade fastnat för henne direkt. Om det var ömsesidiga känslor var kanske inte helt säkert, men han hade åtminstone lyckats övertala henne om att få bjuda på middag hemma hos honom. Allt hade gått väl under måltiden. De åt, skålade och pratade om allt och inget.
Men när hon sedan råkade hamna under misteln såg han det som en ingivelse, tog henne i sin famn och kysste henne. Hon besvarade inte kyssen. Han fick istället en örfil och en ilsken fråga om vad han egentligen tog sig till. Därefter lämnade hon hastigt hans bostad och undvek honom kategoriskt fortsättningsvis på kontoret.

I år skulle han fira jul ensam igen. Inga barn, ingen släkt, inga vänner och ingen kärlek att dela den med. Enda sällskapet var Mia.
Elden hade tagit sig. Den spred ett stämningsfullt ljus i rummet. Han gick bort till stereon och satte på Moody Blues December. Verkligen go julmusik. Det tyckte Mia också tänkte Johan och sneglade på hunden som låg på rygg och sträckte förnöjsamt på sig framför högtalaren.
När han lyssnat ett tag på den valde han en av sina Spotifylistor med namnet julstämning. Han försvann i tankar medan Happy Xmas strömmade ur högtalarna.

”Oj!” mumlade han för sig själv. ”Det är ju John Lennons gamla fina låt.”
Plötsligt mindes han tydligt julen 1971 när den låten dök upp på radion för första gången. Det var den julen som framtiden såg lite ljusare ut för Johan. Under hösten hade han gått på en skrivarkurs och blivit omåttligt förälskad i kurskollegan Karin. Hon sprudlade av energi och han kände sig alltid väldigt glad och positiv i hennes sällskap. De arbetade en hel del tillsammans med olika hemläxor de fick i kursen, och det som på allvar förde dem samman var då de fick i uppgift att skriva något om mistelns magiska effekter.
Johan tyckte absolut att det var en perfekt idé att de tog sig an uppgiften hemma hos honom, en lördag kväll över en bit mat och lite vin.
Men med minnet av Annas hårdhänta reaktion vågade han inte utnyttja misteln. Karin löste det hela då hon kastade sig handlöst i hans famn just då de råkat hamna under den magiska växten. Hon stannade över den natten. De hade skrivit länge och klockan blev för mycket. Han ville bädda till henne i soffan men hon log och sa att hon inte ville vara till besvär, vilket Johan vågade tolka som en kärleksinvit. Han mindes fortfarande den natten med värme. Hennes vackra ansikte strålade av lycka på morgonen när de bestämde att fortsätta träffas. No matter what you are, I will always be with you, does’nt matter what you do, girl ooh girl, with you hördes Badfingers låt från radion denna lyckliga lördags morgon.
För första gången på ganska länge var Johan förälskad och lycklig.
Men också det blev en kortvarig glädje. En tid efter nyår hade han fått ett brev från henne där hon bad honom förlåta henne, hon hade fallit för en känd författare.
Den dagen bestämde Johan sig för att aldrig mer skriva något.

Musiken som alltid hade varit betydelsefull för honom blev ofta plågsam att lyssna på eftersom så mycket påminde honom om kärleken till Karin. Harry Nilssons låttext I Can’t live if living is without you, I can’t live, I can’t give anymore var aktuell kort därefter. Just så smärtsamt kändes livet utan Karin.

Johan svalde, saknaden efter Karin kändes fortfarande. Han försökte skingra tankarna. Det han behövde mest i stunden var en kopp kaffe och nybakade scones. På väg mot köket sneglade han på misteln och log, tänk vad livet var knasigt, fullt av minnen och musikminnen som trängdes i huvudet. Kaffet puttrade och sconesen behövde ett par minuter till tänkte han efter en blick genom ugnsluckan. Han vände sig om och sneglade på frysen, öppnade den och plockade upp skinksteken, den såg lite frostskadad ut, den behövde tillagas. Så kom han att tänka på att någon julskinka hade han inte inhandlat. Får väl köpa några skivor från delikatessdisken på Ica, en hel skinka skulle bli för mycket för honom och Mia tänkte han. Förra året hade han hittat en liten skinka som räckte till Elenor och honom, ja det blev en bit till Mia också. Elenor ja, hon hade lämnat honom efter fem år. Hon hade hittat en femton år yngre man som hon än idag försörjde, ja det var ju hennes val, tänkte han. Elenor hade velat byta ut misteln deras andra gemensamma jul, till en nyplockad, det mindes han. Han vägrade. Det var något märkligt magiskt med just den misteln. Efter några sura ordbyten fick den hänga kvar.

Johan tog ut sconesen och la plåten på diskbänken. Han lyfte blicken mot fönstret och såg att de plogade på gatan. Kanske kunde han ta sig till Ica och köpa lite julmat. Mia skulle få ett par skivor skinka också.

Kaffet och sconesen smakade. Han dukade av. När han skulle stänga av musiken hörde han början av de oemotståndliga tonerna av låten. ”Rocking around the christmas tree at the christmas party hop, A mistletoe hung where you can see, every couple tries to stop…” han hade hört den klatschiga jullåten förut. Han stängde av musiken och tänkte att så tokigt kan det bara bli om man har någon lika tokig att dela julen med.
”Fast jag har ju dig Mia,” sa han högt och klappade hunden som glatt viftade på svansen.

Han gick mot dörren, öppnade för att kolla graderna, minus åtta. Han bestämde sig för att ta på både jackan och lusetröjan som han hade fått i julklapp av Kelly.  Han mindes Kelly som överöste honom med pussar under misteln. Året var 88, tillsammans dansade de in julaftonskvällen till Cliff Richards Mistletoe and Wine. Där var han fast tills han upptäckte att hon levde ett dubbelliv, var gift och hade ett trassligt förhållande med en äldre rik man. Ett par år av smärtsam lycka trots hans val att bryta upp.
Han tog även pälsmössan på, man behövde ju inte frysa. En svart påse till Mias behov, kopplet på och även Mia var redo för promenaden till Ica.

Happy Xmas skvalade i affären. Johan suckade djupt, julen med Karin, att det fortfarande kändes så smärtsamt. Gamla människan, hade hans mor sagt om det, hålla på att vara så sentimental och sörja den kvinnan när det fanns tusen åter. Ja, så var det fortfarande trots att det passerat 44 år. Det är bara att borsta av sig och gå vidare som jag brukar säga, fast det skulle jag gjort för länge sedan, mumlade han för sig själv.

Folk handlade för en överkonsumtion och var oförskämda i delikatesskön. Trängde sig och paxade nummerlappar åt varandra. Han hade inte bråttom men förundrades över fräckheten vissa hade. Den välklädda herren före honom trodde han ägde affären. Klagade och krävde de finaste bitarna av både köttpålägget och lutfisken. Han sneglade på kundskaran och undrade om fler höll med honom. Expediten ropade upp med hes röst nummer 97. Han skulle kolla att det stämde att han hade nr 99 och upptäckte att han hade tappat nummerlappen. Johan böjde sig ner för att plocka upp den. Nere vid golvet kröp en hand med välskötta rödmålade naglar.  Han lät henne ta nummerlappen. Han reste sig upp och tog emot nummerlappen som hon räckte till honom. De stod ansiktet mot ansikte. Hon var lika vacker som för många år sedan. Han log igenkännande och fick ett leende tillbaka. Handen som tog emot nummerlappen började darra. Hans blick kunde inte släppa henne, så vacker fortfarande tänkte han.
”Jag ska handla ett par skivor skinka till Mia och mig.” sa han och känslan att behöva förklara vem Mia var blev plötsligt stark. Han stakade fram orden. ”Ja, alltså Mia är min hund.”
Hon log tillbaka, ett leende som han kände igen.
”Aha”. sa hon roat. ”Ja, jag ska handla till Malte och mig.” Hon tog ett andetag och mötte hans blick. ”Ja, Malte är min hund.” la hon förklarande till med ett leende.
”Karin!?” sa han lite trevande. ”… trodde du bodde i Stockholm, var det inte där du träffade den där författaren, var det Alf Lundell han hette? Jag har läst hela deckarserien du… eller ni har skrivit om seriemorden på Mälarö.”
”Det blir inte fler böcker i den serien, det är över nu. Jag bor här i stan igen, på Harpvägen, inte så långt härifrån.” sa hon. ”Bor du fortfarande på Trumpetvägen?”
Johan nickade.
Karins uppmärksamhet riktades mot expediten som ropade 98. Johan andades, vågade inte tänka, lät hjärtat fladdra som fjärilens vingar i maj. När hon tog emot skinkpaketet klev hon ut från kön och ställde sig i en väntande ställning. Han kunde se henne i ögonvrån.
”Om du vill kan vi lyssna på Happy Xmas hemma hos mig i eftermiddag.” sa han trevande. ”… ja, det vill säga om du inte har något annat för dig.” la han till och log.
”Det har jag inte”.
”Ah…” sa han och höll inbjudande fram armen. Hon la sin hand på hans arm och log.
”Hänger misteln kvar ännu?” undrade hon lite tyst.
”Absolut.” svarade han. ”Den ska hänga där…”
”… så länge du lever ja.” fyllde hon i med ett klingande skratt.

 

Annonser